En del av mitt liv med cancer (från min gamla blogg)
Det hela började med att jag stod i mormors kök och rättade till kulorna (som män gör när dom har 2 st) :'P Men kände något annorlunda med den ena och berättade det för mormor och jaana. Vilket jag svarade direkt utan att tveka, det är cancer. Mormor sa att jag skulle ringa läkaren. Så jag ringde läkaren och fick en tid. Åkte till läkaren och fick komma in i rummet och hon bad mig dra ner byxor och kalsonger. Hon klämde och kände men hittade inget, jag försökte visa vart hon skulle känna men hon fann inget. Jag bad henne skicka remiss för något och hon skickade till ultraljud. Det tog 2 månader innan jag fick komma till ultraljud trotts att jag kände felet men inte läkaren. Dom såg att det var cancer men dom visste inte om den var god/elakartad. Jag ringde min mormor och sa att det kanske var cancer och grät lite. Gick sedan till min mamma och berättade som det var och brast ihop totalt. Jag hade precis fått självförtroende efter all mobbing och skit som jag kommer ta upp längre fram.
Två dagar senare iaf låg jag på sjukhuset och skulle operera bort min ena testikel.
Tankarna snurrade i huvudet. Kommer jag få upp den, kommer allt funka som det ska? Etc. Även fast jag fått svar på frågorna tvekade man ju alltid på läkarvården.
Till slut vart det dags för operation och det var bara att somna in och acceptera att man fick bli halv man. Vaknade upp och hade otroligt ont och det kändes som att någon sparkat mig på vänstra testikeln 1000 gånger, fastän den inte fanns där. Jag lärde mig leva med en testikel och skämtade om det och cancern. Men innerst inne var jag mer rädd än någonsin men ville inte visa det. Jag ville visa mig stark och få upp alla andras troende att jag klarar mig. Jag har alltid brytt mig mer om mina medmänniskor och jag förstår varför nu. Men tillbaka till historien. Så opererades ena testikeln bort och jag började med undersökningar. Strax efter testikeln tagits bort hittades en metastas i buken och dom ville inleda cellgiftsbehandling fortast möjligt. Vi påbörjade 5 dagars behandlingar med 16 dagars vila och så höll det på tills jag hade fått 4 st 5-dagars behandlingar.
Dom röntgade mig och såg ingen metastas längre och jag vart så lycklig. Gick på regelbundna kontroller och det visade sig ok tills 6 månaders kontrollen.
Då hittade dom metastasen som dom trodde försvunnit hade kommit tillbaka och var dubbelt så stor. Jag fick snabbt tid för operation i Uppsala där operationen hade tagit lite över 5 timmar om jag inte minns fel. Det var iaf på min 22årsdag jag opererades. 2005-09-28.
Såg det som den bästa födelsedagspresent någonsin. Men det vart 4 st till sådana behandlingar som förut fast i Uppsala ifrån alla förutom min dåvarande flickvän (nuvarande bästa vän). Sedan vart det stamcellstransplantation vilket jag inte orkar förklara vad det är men ni kan kolla upp om ni är nyfikna.
Min kropp mådde skit och jag orkade inte med något alls själv till slut. Jag ville bara ge upp men Jaana fick mig att orka fortsätta och det kommer jag förevigt vara tacksam över, ber så hemskt mkt om ursäkt att jag glömde det en stund.
Jag sa till slut till läkaren att jag ville hem trotts att dom inte ville skicka hem mig. Dom gjorde det efter många protester från min sida. Jag var så slut och klarade egentligen inte av mig själv och Jaana fanns där jämnt för mig.
Men vi skaffade Fanta fast vi inte fick och allt vart bra till slut. Fanta är våran gemensamma hund.
Vi hade det bra ett tag och sedan kom dom och sa att dom hittat en metastas till. Vi var på läkarbesök och dom berättade att det enda dom kunde göra, var att ta bort metastasen men inga behandlingar kunde hjälpa eftersom jag fått den bästa redan.
Vi planerade att skaffa barn med mina nedfrusna spermier så jag skulle få uppleva mitt barns födelse och vi planerade min begravning.
Men när dom skulle köra in ryggmärgsbedövningen ringde läkaren och sa att jag skulle röntgas. Så dom skickade mig till röntgen utan förklaring. Fick ligga där ett tag efter röntgen och sedan körde dom mig till rummet.
Här ligger jag utan förklaring och alla möjliga tankar går i huvudet. Sen kommer läkaren in och halvskriker *här ser jag en frisk man*
VASAADUUU gick i mitt huvud. Först vart jag bara så glad att ha livet i behåll men när man smällt allt så tänkte man på att här har vi planerat begravning och ni gav mig dödsdom å helt plötsligt så säger ni att jag är frisk utan att be om ursäkt. Jag skulle anmält dem men jag är glad över att jag har livet i behåll.
Två dagar senare iaf låg jag på sjukhuset och skulle operera bort min ena testikel.
Tankarna snurrade i huvudet. Kommer jag få upp den, kommer allt funka som det ska? Etc. Även fast jag fått svar på frågorna tvekade man ju alltid på läkarvården.
Till slut vart det dags för operation och det var bara att somna in och acceptera att man fick bli halv man. Vaknade upp och hade otroligt ont och det kändes som att någon sparkat mig på vänstra testikeln 1000 gånger, fastän den inte fanns där. Jag lärde mig leva med en testikel och skämtade om det och cancern. Men innerst inne var jag mer rädd än någonsin men ville inte visa det. Jag ville visa mig stark och få upp alla andras troende att jag klarar mig. Jag har alltid brytt mig mer om mina medmänniskor och jag förstår varför nu. Men tillbaka till historien. Så opererades ena testikeln bort och jag började med undersökningar. Strax efter testikeln tagits bort hittades en metastas i buken och dom ville inleda cellgiftsbehandling fortast möjligt. Vi påbörjade 5 dagars behandlingar med 16 dagars vila och så höll det på tills jag hade fått 4 st 5-dagars behandlingar.
Dom röntgade mig och såg ingen metastas längre och jag vart så lycklig. Gick på regelbundna kontroller och det visade sig ok tills 6 månaders kontrollen.
Då hittade dom metastasen som dom trodde försvunnit hade kommit tillbaka och var dubbelt så stor. Jag fick snabbt tid för operation i Uppsala där operationen hade tagit lite över 5 timmar om jag inte minns fel. Det var iaf på min 22årsdag jag opererades. 2005-09-28.
Såg det som den bästa födelsedagspresent någonsin. Men det vart 4 st till sådana behandlingar som förut fast i Uppsala ifrån alla förutom min dåvarande flickvän (nuvarande bästa vän). Sedan vart det stamcellstransplantation vilket jag inte orkar förklara vad det är men ni kan kolla upp om ni är nyfikna.
Min kropp mådde skit och jag orkade inte med något alls själv till slut. Jag ville bara ge upp men Jaana fick mig att orka fortsätta och det kommer jag förevigt vara tacksam över, ber så hemskt mkt om ursäkt att jag glömde det en stund.
Jag sa till slut till läkaren att jag ville hem trotts att dom inte ville skicka hem mig. Dom gjorde det efter många protester från min sida. Jag var så slut och klarade egentligen inte av mig själv och Jaana fanns där jämnt för mig.
Men vi skaffade Fanta fast vi inte fick och allt vart bra till slut. Fanta är våran gemensamma hund.
Vi hade det bra ett tag och sedan kom dom och sa att dom hittat en metastas till. Vi var på läkarbesök och dom berättade att det enda dom kunde göra, var att ta bort metastasen men inga behandlingar kunde hjälpa eftersom jag fått den bästa redan.
Vi planerade att skaffa barn med mina nedfrusna spermier så jag skulle få uppleva mitt barns födelse och vi planerade min begravning.
Men när dom skulle köra in ryggmärgsbedövningen ringde läkaren och sa att jag skulle röntgas. Så dom skickade mig till röntgen utan förklaring. Fick ligga där ett tag efter röntgen och sedan körde dom mig till rummet.
Här ligger jag utan förklaring och alla möjliga tankar går i huvudet. Sen kommer läkaren in och halvskriker *här ser jag en frisk man*
VASAADUUU gick i mitt huvud. Först vart jag bara så glad att ha livet i behåll men när man smällt allt så tänkte man på att här har vi planerat begravning och ni gav mig dödsdom å helt plötsligt så säger ni att jag är frisk utan att be om ursäkt. Jag skulle anmält dem men jag är glad över att jag har livet i behåll.
